Läs mer ...

Om Akina

och Kenzai

- som alla akitor vi träffat på har de en stark personlighet. Via Bilderna/ Länkarna till vänster kan du lära känna dem genom berättelser och bildgallerier.

Historia del 2

Hundhetsning

Hundhetsning hade varit en uppskattad sport inom samurajklassen genom sekler. Dessa hundar skulle under föregående sekler ha haft andra uppgifter samtidigt som t ex jakt, men under denna period av förändringar i västerländsk riktning, specialiserades de för denna sport. En av favoriterna var Tosa, en kamphund, och en korsning mellan de inhemska Tosa (Shikoku) och varierande importerade mastiff-typer. För att öka storleken och kamphundsegenskaperna, korsades samma typer in i de hundar som förekom i Dewa/Akita området. Raser som troligtvis använts är Grand Danois, som tyska gruvingenjörer medförde och tibetansk mastiff som mongoliska handelsmän bidrog med.

Moderna tiden

1800-telet förde med sig industrialiering till Japan och stora behov av råvaror. Efterfrågan på metaller innebar ett stort uppsving för gruvnäringen. Detta i sin tur innebar att ett stort antal lyckosökare från städerna sökte sig till områden som tidigare varit lugna lantliga idyller och dessa påverkades, ofta negativt med olika sociala problem såsom ökad kriminalitet.

Jakthundar "Matagi-Inu" fick en ny inriktning i sin träning nämligen som vakthundar. Välbärgade lantbrukarfamiljer uppfödde nu hundar med speciell inriktning på storlek och aggressivitet.

Samtidigt blev Japan ett attraktivt mål för europeiska handelsmän som hade med sig hundar. Dessa djur parades med Matagi Inu och bland dessa europeiska hundtyper kan bland andra nämnas mastiffar, Grand Danois och bulldog. även den inhemska kraftfulla kamphunden Tosa avlades in för att skapa en hund med överlägsna kampegenskaper. Dessa hundar kallades "Shin-Akita" förbättrad hund).

Lyckligtvis fanns det några hundvänner som fortsatte att högakta de ursprungliga japanska raserna och kvaliten på Matagi-Inu kunde därmed bevaras. Shin-Akita och Matagi-Inu existerade som två olika typer av Japansk Akita.

Restaureringsarbetet börjar

På 1900-talet, med den växande känslan av japansk nationalism, inspirerades också en rörelse för att bevara de inhemska japanska hundraserna. När det japanska intresset för sin egen historia och kultur växte, började också uppmärksamheten bli större för de hundar som funnits i Japan under seklerna.

Lyckligtvis hade isoleringen av det lantliga norra Japan, från de kraftigt urbaniserade områdena på slättbygderna, bevarat jakten som en viktig livsmedelstillgång. När uppmärksamheten riktades mot de inhemska hundarna (matagi inu - jakthund) fanns det fortfarande kvar en hundstam som kunde ligga till grund för återställandet.

Störst betydelse för denna rörelse var professor Shozaburo Watase som publicerade en artikel om japanska hundar i tidskriften Inu (hund) år 1915. Han började också hålla föreläsningar i ämnet och blev ordförande i en kommitté för bevarandet av japanska hundar under inrikesministeriet. Målet var att bevara inhemska japanska hundar och samla kunskap om dessa. Professor Watases ansträngningar bar frukt i juli 1931, då japans regering förklarade den stora japanska hundrasen som ett nationalmonument. Den fick sitt namn efter Akita provinsen som den härstammade ifrån. Under de följande sex åren tillkom ytterligare raser. Bland de medelstora hundarna återfinns Kai (Kai-Ken), Kishu, Shikoku och Hokkaido. Shiba är den mindre hunden. Kommittén fick stöd av människor över hela Japan.

Intresset för Akitan växte stort tack vare publiciteten kring rasen. Först kom berättelsen om Hachi-Ko, som nådde förstasidorna på Tokyos tidningar 1932. Sedan kom Helen Kellers omskrivna besök till Japan. Dessa berättelser, speciellt Hachi-Kos, fokuserade nationens intresse på värdet av de infödda hundarna. Lyckligtvis sammanföll detta intresse med den stigande andan av nationalism, i annat fall kunde kanske de japanska hundraserna försvunnit för gott.

Ett litet fåtal hundar hittades i stadsbebyggelsen. För att underlätta avgörandet om en hund verkligen representerade den inhemska typen, utvecklade NIPPO en skriven standard, vilken publicerades 1934 första gången. För att skapa denna standard använde kommitté-medlemmarna berättelser om hundar från tidigare publicerade artiklar, studier av historiska dokument, observationer av regionala hundar, bedömningar vid utställningar, rasbeskrivningar på nordliga hundar i allmänhet och sina egna uppfattningar. Bland utländska källor återfinner man Siebolds' Fauna Japonica, en avhandling om arkeologiska fynd. Ansträngningarna började med resterna av den stora hunden som man fann i Akita provinsen, men kommittén hade problem med att avgöra hur hunden egentligen skulle se ut. I två sekler hade den ursprungliga jakthunden fördärvats med korsningar i syfte att förbättra den som kamphund, vilket försvårade kommitténs avgöranden när det gällde att fastställa den "riktiga" Akitan.

Alla möjliga typer av hundar hade korsats in i de infödda hundarna, som tidigare nämnts många europeiska jätteraser och Grand Danois. Deras inflytande var otvivelaktigt ansvariga för ryktet om de jättestora hundarna från Odate, huvudstad i provinsen Akita. Om hundarna i Akita området var kända som stora, var hundarna från Odate beskrivna som "väldiga", och Odate var inte det enda området med väldiga hundar. Som tur var, innehöll matagi hundarna i glesbygdernas bergområden en reserv av avelsmaterial som kunde användas för påbörja restaureringen.

En stödförening för Akitan, är Akita Inu Hozonkai (AKIHO), grundad redan 1927. Arbetet på regeringsstöd kom först och främst frn Nipponken Hozonkai eller NIPPO. Denna sammanslutning bildades i juni 1928 av Herr Hirokichi Saito från Tokyo och flera andra med samma intresse. NIPPO började att registrera japanska hundar, publicerade nyhetsbrev och höll utställningar.

Historia 1

Historia 3

Historia 4