Läs mer ...

Om Akina

och Kenzai

- som alla akitor vi träffat på har de en stark personlighet. Via Bilderna/ Länkarna till vänster kan du lära känna dem genom berättelser och bildgallerier.

Hachi-Ko

Historia del 3

Publicitet

Intresset för Akitan växte stort tack vare publiciteten kring rasen. Först kom berättelsen om Hachi-Ko, som nådde förstasidorna på Tokyos tidningar 1932. Sedan kom Helen Kellers omskrivna besök till Japan. Dessa berättelser, speciellt Hachi-Kos, fokuserade nationens intresse på värdet av de infödda hundarna. Lyckligtvis sammanföll detta intresse med den stigande andan av nationalism, i annat fall kunde kanske de japanska hundraserna försvunnit för gott.

Hachi-Ko - den mest berömda akitan

Hachi-Ko är den mest berömda Akitan i rasens historia. Han föddes 1923 i Akita prefekturen och var en gåva till professor Eizaburo Ueno från en tidigare student som visste hur mycket professorn beundrade hundarna från Odate området. Professorn undervisade på Tokyo Universitet och bodde inom gångavstånd från Shibuya järnvägsstation. Varje morgon tog han sin hund med sig när han gick för att ta tåget till arbetet. På eftermiddagen väntade Hachi-Ko på professorn när han återvände.

Innan Hachi-Ko blivit två år, drabbades professorn av hjärtattack på Universitetet och återkom aldrig mer. Släktingar till professorn tog hand om hunden, men han framhärdade i att gå tillbaka till sitt tidigare hem och därifrån vidare till järnvägsstationen där han fortsatte att vänta på professorn. Kikuzaboro Kobayashi, som hade arbetat för professorn som dennes trädgårdsmästare och platschefen för stationen Chuichi Yoshikawa, älskade hunden och vakade över den. Resten av sitt liv ända till sin död den 8 mars, 1935, fortsatte Hachi-Ko att möta tågen.

Ett par år innan Hachi-Kos död nådde berättelsen tidningarna. I ett land där lojalitet och plikt hålls i aktning, fångade Hacho-Kos berättelse uppmärksamhet och sympati i hela landet. En skulptör engagerades och en staty av Hachi-Ko placerades vid Shibuya Station.

När han dog förklarade regeringen en nationell sorgedag.
Hans staty begravdes under blommor. Under kriget smältes denna berömda staty ner för att användas i ammunitionsfabriker men efter kriget återskapades skulpturen av den avlidne konstnärens son och Hachi-Ko satt vakande vid stationen igen.

Filmer

"Berättelsen om Hachi-ko" (Hachiko Monogatari) är en film från 1987 regisserad av Seijiro Koyama, som berättar om hans liv från födsel till död och spekulerade i en spirituell återförening med hans herre.

"Hachiko - en vän för livet" släpptes i augusti 2009, är en amerikansk film med Richard Gere i huvudrollen, regisserad av Lasse Hallström. Den handlar om Hachiko och hans relation med proffessorn. Filmen spleades in på Rhode Island.

Andra världskriget

Av uppenbara skäl gick alla dessa avelsansträngningar i stå i och med det andra världskriget. Vilken riktning avelsarbetet tagit med de japanska hundarna utan krigets utbrott stannar vid hypoteser. Att hålla hundar vid liv i ett land med krigsransonering är nästan omöjligt. Inte bara var födan ransonerad, utan pälsar från hund ingick i truppernas utrustning.

På grund av den starkt försämrade ekonomin, fick polisen i Akita distriktet order att fånga in och avliva alla hundar i städer och byar utom schäferhundar, vilka användes av militären och polisen. De hundar som överlevde var antingen i tjänst hos polisen eller gömdes av sina ägare, en lättare uppgift i glest bebyggda områden.

Denna skattning på hundbeståndet var enorm. Vid slutet av kriget var Akitan nära utrotning. Hängivna ansträngningar lyckades bevara rasen livsduglig och år 1948 bildades en tredje Akita-organisation, Akitainu Kyokai, (AKIKYO). Alla tre klubbarna NIPPO, AKIHO, och AKIKYO upprätthåller sitt eget register, har sin egen rasstandard och håller sina egna utställningar. Ett flertal hundar registrerades och visades hos mer än en av dessa organisationer.

Akitan in Amerika

Rasen drog till sig uppmärksamhet hos många amerikanska militärer efter kriget, och en hemmauppfödning växte snabbt för att tillgodose efterfrågan på Akita valpar. Många av dessa hundar som beundrades och uppföddes av ockupationsstyrkorna hämtades från denna hemmauppfödning och var förmodligen inte av bästa kvalitet. Ett stort antal bäst lämpade hundar förklarades vara naturmonument av regeringen, vilket förhindrade export till USA oavsett ägandeförhållanden.
Andra åtföljde sina ägare till andra sidan oceanen. Några av hundarna hölls som sällskap, andra gavs till soldater, och ytterligare andra blev avelsdjur.

Sporrade av det allmänna intresset i rasen, bildades olika rasklubbar. AKC (American Kennel Club) accepterade den nya rasen bland "övriga hundar" 1956, men kivandet mellan olika grupper av ägare, fördröjde fullvärdigt medlemsskap. År 1955 grundade Mr. M.K. Spelmeyer organisationen Akita Dog Association of America. 11 personer som ägde ett 30-tal akitor reagerade på det exklusiva medlemskapet grundade i sin tur Akita Kennel Club. Denna bytte namn till Akita Club of America 1960.

Akita Breeders Association skapades senare och lade ytterligare en sammanslutning till de övriga. När de senare förvägrades rätten till namnet av den först bildade organisationen, frågade de om medlemskap istället vilket Mr Spelmeyer godkände. För att öka förvirringen, bildade Charles Rubenstein ännu en organisation 1963, American Akita Breeders, vilken stöddes av några av den tidens mest renomerade uppfödare.

Historia 1

Historia 2

Historia 4