Läs mer ...

Om Akina

och Kenzai

- som alla akitor vi träffat på har de en stark personlighet. Via Bilderna/ Länkarna till vänster kan du lära känna dem genom berättelser och bildgallerier.

 

Historia del 4

Mellanåren i Japan

Under de år som rasens popularitet knoppade i Nordamerika, fortsatte japanska akademiker och engagerade uppfödare på sin uppgift att skaffa mer kunskap om sina inhemska hundraser. AKIHO blev den mest inflytelserika organisationen beträffande Akitan och är fortfarande den största och mest betydande.

Det fanns så få Akitor kvar efter kriget, att japanerna tvingades arbeta med det som fanns, vilket inte alltid innebar att man uppfyllde standarden. För att bevara rasen under de hårda krigsåren och tiden efter kriget, tilläts viss korsavel med speciellt schäferhundar. Andra inhemska hundar användes också. Efter kriget försökte japanerna att utplåna alla spår av denna korsavel. Slutligen blev två linjer de mest framstående i efterkrigstidens Japan. Födda vid ungefär samma tid i Akita/Odate området befanns Kongo-Go och Goromaru-Go.
Kongo-Go (bild ovan) var en stor vinnare i utställningsringen och uppmärksammades på alla sätt. Han var vad som kallas kurogoma eller svart och sesam till färgen, vilket vi skulle beskriva som svart med brun underull. Hundar med dessa färger producerade drag som japanska uppfödare kände hade införlivats i rasen genom korsavel med kamphundar eller Shin Akita.

Då många Tosa kamphundar och andra europeiska hundar av mastiff-typ hade blivit parade med matagi inu under storhetstiden för hundhetsning, från mitten av 1800-talet till tidigt 1900-tal, hade en mycket stor hund med särskiljande drag producerats. Uppfödarna kallade den för Kairyoinu eller Shin Inu (förbättrad hund), och många hade hängöron, löst hängande skinn och rynkor. Då dessa problem hemsökte Kongo-linjerna, och för att man inte kunde eliminera förekomsten av dem i de svarta sesam hundarna, övergavs linjen slutligen helt till fördel för Ichinoseki linjerna, vilka hade grundats på Goromaru Go (bild till höger). Han var en röd pinto med svart mask. Hans avkomlingar passade bättre den önskvärda beskrivningen; tät svans, utan rynkor, stramare skinn och mindre öron. De japanska uppfödarna gjorde framsteg under decennierna efter kriget med hundar som stadigt skiljde sig från dem som exporterades omedelbart efter kriget.

Grunden till hundarna i Amerika kom från Kongolinjerna. Under åren innan stamboken stängdes, hittade Ichinoseki-hundar också vägen över oceanen. Många amerikanska uppfödare kombinerade dessa. Akitorna i USA varierar mycket mer i färg, storlek och helhetsintryck än de som visas i Japan. Som ett resultat av detta, kan amerikanskt uppfödda hundar från importer innan stamboken stängdes, vara mycket lika japanska hundar som importeras idag. Emellertid finns det betänkliga skillnader, mellan de mest extrema typerna från japanskimporterade och amerikansk uppfödning.

Japanska kontra Amerikanska Akitas

Problem mellan vad som har fått namnet amerikansk typ av Akita och den japanska Akitan uppstod först i Europiska och Syd- och Mellanamerikanska länder, där Akitan visas upp på utställningar organiserade av Federation Cynologie Internationale eller FCI. Eftersom rasstandarden kan skilja sig mellan olika länder, har FCI:s policy varit att acceptera standarden som råder i ursprungslandet för rasen om ingen befintlig förekommer. T ex förekommer inte längre Siberian Huskies i Ryssland. Rasen utvecklades och bevarades i Förenta Staterna, och därför används AKC:s standard av FCI, då USA anses vara beskyddare av rasen.

Uppenbarligen existerar det ett ursprungsland för Akitan, och deras standard används för Akitan. AKIHO skrev sin rasstandard 1955 och kan appliceras för att täcka de flesta amerikanska akitor inom sina ramar. Standarden för JKC är däremot mycket mer restriktiv, och när FCI införlivade denna i tidigt 90-tal, uppstod det problem.

Fram till dess hade de flesta Akitor importerats till FCI länderna från USA och Canada. Många av dessa importer och deras avkommor hade uppnått FCI Championat. När man övertog en ny standard från JKC för Akitan orsakade detta en mängd kontroverser därför att svart mask stod upptaget som ett fel. Efter ytterligare påtryckningar från JKC fick FCI att instruera domarna att hundar med svart mask inte kunde få bedömningen utmärkt, vilket diskvalificerade hunden från championat.

Plötsligt befann sig hundägare med ättlingar till amerikanska importer utestängda. Deras champions kunde inte ens ställas ut. De blev mycket upprörda av dessa händelsernas utveckling och började med påtryckningar på sina FCI delegater att göra något åt problemen. Som ett resultat av detta har FCI delat upp vad som utgör en ras i de engelskspråkiga länderna USA, Storbritannien, Canada och Australien i två. Den japanska Akitan vilken innefattar hundar importerade från Japan eller hundar som nyligen importerats därifrån. Blodslinjer från tidigare exporter till USA och Canada benämns "Great Japanese Dog" (tidigare känd som Amerikansk Akita). De förra beskrivs enligt JKC standarden medan de senare huvudsakligen beskrivs av AKC standarden.

För närvarande Båda typerna av akitor fortsätta att vara registrerade och erkända av AKC som renrasiga akitor.

Vi tror att den genetiska mångfalden ger hälsa och kraft och eftersom renrasiga hundar redan kommer från en mycket begränsad genpool, först trodde vi att det skulle vara genetisk självmord att skilja vad den genetiska mångfalden som fanns kvar, genom att dela de två typer av akitor som finns här i USA i dag.

Den japanska typen till vänster och amerikansk Akita till höger

DNA forskningenens senaste rön

Aktuell DNA analys har funnit att Akitan är bland de allra äldsta hundraserna. Forskarna har sorterat 85 raser i fyra huvudgrupper, baserad på genetiska likheter. Tre grupper visade sig ha dela fysisk karaktäristika, geografiskt ursprung eller användningsområde: vakthundar, herdehundar och jakthundar. Den fjärde gruppen innefattade ålderdomliga raser som visade nära genetisk samhörighet med vargar.

De flesta av de 85 raserna hamnade i jakt, herde eller vakthundsgrupperna och skapades primärt i Europa eller Nordamerika under de senaste 200 åren i enlighet med begreppet rasrena hundar, definierat av utseende, beteende och genetisk släktskap, sade forskarna.
De äldsta raserna tenderar att vara mer speciella, medan de senare skapelserna, såsom retrievers, settrar, pointrar och jakthundar är genetiskt mindre väldefinierade.

Den "ålderdomliga" gruppen innefattar 14 geografiskt åtskiljda raser som vanligen inte grupperas tillsammans. Denna grupp omfattar Chow Chow, Shar-Pei, Shih Tzu, Pekingese, Tibetansk terrier, Akita and Shiba Inu, den afrikanska Basenjin, Salukin fråm mellersta östern samt Siberian husky och Alaskan Malamute.

Gruppens geografiska och fysiska skillnader överraskade ett stort antal genetiker som inte var involverade i studien och även forskarna själva. Dr. Kruglyak spekulerade i att dessa raser var avkommor i direkt nedstigande led från de allra första hundarna och spred sig sedan med sina nomadiska ägare.
När och var hundar först separerade sig från vargar är ett hett diskussionsämne, med ett tidsomfång baserat på mitokondrisk DNA bevisning i spannet 15 000 till 135 000 år sedan.

Forskarna baserade sina slutsatser på DNA prov från 4114 hundar vilka representerade 85 av 152 raser som erkänns av American Kennel Club. Forskarlaget tog genetiska prov från 96 platser på hundgenomet. Genom att använda variationer i DNA sekvenserna från dessa platser var det möjligt att tillskriva alla utom fyra av 414 hundar till rätt ras.

Historia 1

Historia 2

Historia 3