Läs mer ...




Standard för Amerikansk Akita

Ursprungsland: Japan
Hemland: USA
Användningsområde: Sällskapshund
FCI-Klassifikation: Grupp 5, sektion 5


Bakgrund/ändamål:

Från början har American Akita (tidigare great japanese dog) samma historia som japansk akita.
I Akita-regionen användes matagiakita (medelstora björnhundar) till hundhetsning från början av 1600-talet. Från 1868 korsades rasen med tosa och mastiff. Sålunda blev Akitan större men spetsegenskaperna gick förlorade. Då hundkamp förbjöds 1908 blev Akitan ändå bevarad och utvecklad som en japansk ras. Följaktligen utnämndes utmärkta exemplar av akita 1931 till nationalsymbol. Under andra världskriget användes hundpälsar till militärbeklädnad. Polisen beordrade infångande och konfiskering av alla hundar utom de schäfrar som användes för militära ändamål. Några entusiaster försökte kringgå ordern genom att korsa sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade antalet akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1) matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade en mycket förvirrad situation för rasen. Under återuppbyggnadsprocessen av rasrena akitor efter kriget upplevde hunden Kongo-go från Dewa-linjen en tillfällig men väldig popularitet. Många akitor från Dewa-linjen, som visade drag av mastiff- och schäferpåverkan, fördes med till USA av hemvändande militärer. De intelligenta och anpassningsbara akitorna från Dewa-linjen fascinerade uppfödare i USA. Linjen utvecklades av allt fler uppfödare och fick ett stort uppsving i popularitet. Amerikanska akitaklubben grundades 1956 och amerikanska kennelklubben (AKC) accepterade rasen 1972. Vid denna tidpunkt hade dock inte AKC och JKC (den japanska kennelklubben) ömsesidiga överenskommelser för att erkänna varandras stamtavlor och därför stängdes dörren för nya blodslinjer från Japan. Av denna orsak skilde sig akitorna i USA avsevärt från dem i Japan, ursprungslandet. De utvecklades som en egen ras i USA med särdrag och typ som var oförändrade sedan 1955. Detta står i skarp kontrast till den japanska typen som var en korsning med matagiakita i syfte att återställda den ursprungliga rasen.


Helhetsintryck:

American akita skall vara stor, kraftigt byggd och välbalanserad med mycket massa och mycket kraftig benstomme. Särdrag för rasen är det breda huvudet som skall bilda en trubbig trekant och ha djupt nosparti, tämligen små ögon och upprättstående öron som skall luta framåt nästan i linje med nacken.

Viktiga måttförhållanden:
Förhållandet mellan mankhöjden och kroppslängden skall vara som 9:10 hos hanhundar och 9:11 hos tikar. Bröstdjupet skall motsvara halva mankhöjden. Avståndet från nosspetsen till stopet skall motsvara avståndet från stopet till nackknölen som 2:3.

Uppförande/karaktär:
Rasen skall vara vänlig, alert, uppmärksam, värdig, foglig och modig.

Huvud

Huvud:
Huvudet skall vara massivt men i proportion till kroppen. Det skall inte uppvisa rynkor då hunden är i vila. Huvudet skall bilda en trubbig trekant ovanifrån sett.

Skallparti:
Skallen skall vara flat och bred mellan öronen. En grund fåra skall sträcka sig ända upp i pannan.

Stop:
Stopet skall vara väl markerat, men inte för tvärt.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara bred och svart. Knappt och något diffust pigment accepteras endast hos vita hundar, men svart föredras alltid.

Nosparti:
Nospartiet skall vara brett, djupt och utfyllt.

Läppar:
Läpparna skall vara svarta och inte hängande. Tungan skall vara rosa.

Käkar/Tänder:
Käkarna skall inte vara rundade, utan starka och kraftfulla och tvärt avslutade.
Tänderna skall vara starka med regelbundet och fullständigt bett.
Saxbett föredras, men tångbett accepteras.

Ögon:
Ögonen skall vara mörkbruna, förhållandevis små och ha nästan trekantig form. De skall inte vara framträdande. Ögonkanterna skall vara svarta och strama.

Öron:
Öronen skall vara stramt upprättstående och små i förhållande till det övriga huvudet. Om öronen viks framåt skall öronspetsarna nå de övre ögonkanterna. Öronen skall vara trekantiga, något rundade i spetsarna, breda i basen och inte för lågt ansatta. Sedda från sidan skall öronen luta framåt över ögonen i nackens förlängda linje.

Hals:
Halsen skall vara tjock, muskulös, tämligen kort och vidga sig gradvis mot skuldrorna. Nackböjen skall vara tydlig och harmoniskt övergå i skallbasen. Hakpåsen skall vara minimal.

Kropp

Kropp:
Kroppen skall vara längre än hög.

Rygglinje:
Rygglinjen skall vara plan.

Ländparti:
Ländpartiet skall vara stramt muskulöst.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred och djup med väl utvecklad bringa. Revbenen skall vara väl välvda.

Underlinje:
Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara stor med tät behåring. Den skall vara högt ansatt och bäras över ryggen eller mot flanken i en trekvarts, enkel eller dubbel ringla. Den skall alltid ligga mot eller under rygglinjen. Vid trekvarts ringla skall svansspetsen falla väl ner över flanken. Svansroten skall vara grov och kraftig. Utdragen skall svansen nå till hasen. Pälsen skall vara hård, rak, tät och får inte bilda fana.

Extremiteter

Framställ:
Frambenen skall ha mycket kraftig benstomme och vara raka framifrån sett.

Skulderblad:
Skulderbladen skall vara starka och kraftfulla med måttlig lutning.

Mellanhand:
Mellanhänderna skall slutta något framåt med en vinkel på ungefär 15 grader mot lodplanet.

Framtassar:
Framtassarna skall vara framåtriktade, högt välvda s.k. kattassar. Trampdynorna skall vara tjocka.

Bakställ:
Bakstället skall vara mycket muskulöst med bredd och benstomme motsvarande framstället. I hemlandets standard anges att sporrar på bakbenen brukar avlägsnas.

Lår:
Låren skall vara starka, väl utvecklade och bakifrån sett parallella.

Knäled:
Knälederna skall vara måttligt vinklade.

Has:
Hasorna skall varken vara utåt- eller inåtriktade.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara korta.

Baktassar:
Baktassar som framtassar.

Rörelser:

Rörelserna skall vara kraftfulla, vägvinnande men måttliga avseende steglängd och påskjut. Bakbenen skall röra sig i linje med frambenen. Ryggen skall bibehålla sin styrka och vara fast och plan.

Hud:
Huden skall inte vara för tunn, inte heller för stram eller lös.

Päls/Pälsstruktur:

Pälsen skall vara dubbel. Underullen skall vara tjock, mjuk, tät och kortare än täckhåren. Täckhåren skall vara raka, hårda, styva och stå ut något från kroppen. Pälsen skall vara kort på huvudet, öronen och nedre delen av benen. Pälslängden på manken och korset skall vara ungefär 5 cm, vilket är något längre än på övriga kroppen utom på svansen där pälsen är längst och mest riklig.

Färg:
Färgen kan vara vilken som helst, t.ex. röd, fawn, vit osv, men även skäck ("pinto") eller brindle. Färgerna skall vara lysande och klara och tecknen skall vara väl balanserade. Färgerna kan förekomma med eller utan mask eller bläs. Enfärgat vita hundar har inte mask. Skäck skall ha vit grundfärg med stora, jämnt placerade fläckar som täcker huvudet och mer än en tredjedel av kroppen. Underullen kan ha annan färg än täckhåren.

Storlek/vikt:
Mankhöjd Hanhundar: 66-71 cm, tikar: 61-66 cm Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas förhållande till graden av avvikelse.

Fel -

Feminina hanhundar, maskulina tikar
Smalt eller snipigt huvud
Tandförluster utom 2 P1:or och/eller M3
Blå- eller svartfläckig tunga.
Ljusa ögon
Kort svans
Inåt- eller utåtvridna armbågar
Tendens till man eller behäng

Allvarliga fel

Skygg eller ilsken
Lätt byggd
Klen benstomme
Fullständigt opigmenterad nostryffel. Nostryffel med opigmenterade områden (fjärilsnos)
Tippade, hängande eller vikta öron.

Diskvalificerande fel

Under- eller överbett
Svans i form av skära eller ej ringlad svans
Hanhundar under 63,5 cm, tikar under 58,5 cm.

Nota bene:

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.